pouët.net

PRÄSTEN

En snöboll träffade fönstret och avbröt de grubblerier som Samoil hade
sjunkit i, medan han betraktade barnen som lekte utanför templets gärdsgård.
Han kunde inte längre se någonting genom fönstret, för snöbollen hade täckt
nästan hela fönsterrutan och fastnat på den som en gräddfilsfläck, men
Samoil stod kvar orörlig en stund till, utan att vända sig om mot sina
besökare. Till skillnad från barnen, som gladdes åt det vita täcket, var
Samoil lite orolig, eftersom centralkontorets konvoj med förnödenheter och
vinterhästar ännu inte hade anlänt till byn.
Snöfallet skulle med största sannolikhet innebära ytterligare
förseningar och Samoil funderade på att han skulle få det svårt att hinna i
tid till underfurst Imanders bröllop. Om hans ämbetes allvar hade tillåtit
det så skulle han säkert ha ropat "fan"; men Samoil var en from man och ärad
präst i Den rätta vägens kyrka, och fick därför inte säga mer än "eh", innan
han vände sig om mot de två tysta besökarna som tålmodigt väntade på att få
hans uppmärksamhet.
-- Ni menar alltså allvar med allt det där? -- frågade Samoil de två
medan han med självsäkra steg gick fram till sitt arbetsbord för att ur en
av lådorna ta ut en tjock pärm av getskinn.
-- Prospekt? Är det vad ni kallar det?
Den ena av besökarna, den som Samoil mindes som den pojkaktiga, blonda,
bugade lätt och svarade hövligt:
-- Ja, ers eminens, vi menar allvar -- och fortsatte sedan lågmält och
utan att höja blicken: -- Vi undrar också huruvida ni noga har läst och
analyserat innehållet.
Samoil öppnade pärmen och började bläddra i den, som om han letade
efter något särskilt blad. Han smålog lite grand och höjde då och då ett
ögonbryn, såsom man brukar göra när man låtsas förundras åt ett skämts olika
allvarsstunder, och försökte komma på vad han skulle fråga härnäst. Detta,
trots att det inte fanns någonting att fråga om.
När de två besökarna, en månad tidigare, för första gången hade dykt
upp i templet och sagt sig vara Eldens innevånare, så hade han, tack vare
den beredskap som den långa utbildningen försett honom med, inte blivit
förvånad över saken. Sådant kunde han hantera väl, i och med att han under
sina år i ämbetet hade samlat en hel del erfarenheter av kontakter med
änglavärlden. Dessa var naturligtvis ingenting som vanligt folk kunde
hantera, men de var ett nödvändigt moment i hans arbete. En präst fick
egentligen inte anlita några andra konsulter än änglar i kyrkoverksamheten.
Det som förvånade honom var att de hade dykt upp i en förkroppsligad form,
som två helt vanliga, fysiska personer, i stället för att uppenbara sig i
hans sinne under de dagliga meditationerna. De hade presenterat sig hövligt
och bett honom läsa en pärm med skrifter som de hade med sig, och när han
hade undrat varför de inte kontaktat honom i upphöjt tillstånd, hade de
svarat det var av hänsyn till hans psykiska hälsa. De hade förklarat att de
ansåg att det var ett brott mot Det första direktivet att tränga in i en
människas medvetande, även om detta gjordes med människans tillstånd, samt
att de ansåg människans själ vara helig och att de respekterade dess
integritet.
När prästen hade reagerat genom att kasta fram de föreskrivna
besvärjelserna, i syfte att driva bort dessa onda andar som skändade Det
heliga ordets Första direktiv då de vågade beröra det med sitt tal, hade de
bugat djupt, såsom undersåtar brukade göra inför höga, arga herrar. Då hade
han också lagt märke till att inte gick att säga av vilket kön de var, genom
att betrakta deras kroppsliga drag. Det enda man kunde säga om dem var att
de var vad man i vardagliga situationer skulle kunna beteckna som ungdomligt
fagra och sympatiska. Kanske lite för sympatiska för att inte förvandlas
till köttsliga drömmar av det slag som roade pöbeln, men inte så attraktiva
att de kunde fresta en erfaren prästs tillägnelse. Hursomhelst var de här
igen, och prästen kunde inte utan vidare ignorera deras närvaro.
-- Jag har läst det, sa han och harklade lite när han stängde pärmen,
och jag är inte i det minsta förfärad av dessa skrifters styggelser.
Tvärtom, jag finner dem roande, liksom era misslyckade försök att lura både
mig och världen med ett låtsat yttre av skönhet och salighet. Jag vet att ni
är fallna änglar, men jag kunde aldrig tro att ni kunde sjunka så djupt att
ni for omkring med reklamblad av dålig kvalitet, såsom de stora
matproduktionegillena gör!
Han väntade en stund för att se hur de reagerade på dessa ord, men
kunde inte märka någon förändring i deras anletsdrag. Enligt Det godas bok,
kunde man få en fallen ängel att visa sitt rätta ansikte genom att blott
nämna att den hade fallit i avgrunden, men dessa två figurer verkade kunna
hålla sina masker; och den andra av dem, den som prästen mindes som den
flickaktiga, och som hade presenterat sig som Ahrweedah vid det förra
tillfället, log mot honom och sade:
-- Med all respekt för ert ämbete och er tro, vill vi ändå påminna er
om att vi tycker att Det godas bok är en sorts reklamblad från ett
konkurrerande gille, om jag nu tillåts efterlikna ert språkbruk. Det enda vi
säger till er, är att öppna ert sinne och låta oss presentera vår tolkning
av Det första direktivet. Vi dyrkar Den Ende minst lika mycket som ni gör,
men vi är inte så säkra på att våra styrande fränder gör det.
Prästen tyckte inte om vad han hörde, men lät den, eller henne
fortsätta.
-- De verkar ha blivit berusade av den himmelska makten och tror att de
själva är gudar, och ni vet lika bra som vi, att denna synd är ännu större
än att icke tro.
Prästen hade läst om allt detta, men han kunde inte komma på något
tungt att avbryta ängeln med. Han hade läst Prospektet mycket noga och han
kände till de fallnas argument. De gick i stort sett ut på att ingen, inte
ens de högsta sfärernas änglaväsen, någonsin hade sett Den Ende, i och med
att Den Endes helighet och storhet, låg bortom det som var förnimbart för
hans egna skapelsers sinnen och förmågor. Prospektets dokument var inte
skrivna i vers, såsom fallet var med Det godas bok, utan kunde mer betecknas
som filosofiska essäer av något slag. De första texterna började med att
definiera vissa begrepp och den resterande delen var i princip en enda stor
argumentation och anklagelse, där de fallna beskyllde den Himmelska sfären
för maktmissbruk, diktatur, förföljelse av oliktänkande och -- egendomligt
nog -- avgudadyrkan. De fallna påstod att de som styrde i himlasfärerna
egentligen inte trodde på den Den Ende Guden, som enligt dem var oförnimbar
i sin upphöjdhet, utan dyrkade i stället ärkeängeln Feikhah.
Vad gällde Det första direktivet, så förnekade inte de fallna dess
giltighet, utan ansåg bara att himlasfärens änglar hade feltolkat och
missbrukat dess innebörd, när de delat upp den ursprungliga helheten i
himmel och helvete, och när de hade delat upp livet i gott och ont. De
fallna ansåg att det inte var änglarnas sak att döma människan för hennes
handlingar, utan Guds, och att änglarna endast skulle tjäna människan. Det
stod också någonstans att Det första direktivet inte hade framförts till
änglarna såsom det beskrevs i Det godas bok, utan att det funnits där,
inristat i deras natur, från den stund de hade vaknat, samt någonting med
att människan var änglarnas prövning liksom livet var en prövning för
människan.
Prästen kände alltså till allt liksom man känner till innehållet i en
bok som man har färsk i minnet, och fann inga direkta brister i de fallnas
logiska argumentation; så det var inte bokens innehåll som fick honom att
tänka när Ahrweedah talade, utan det var hennes röst. På ett underligt sätt,
verkade det som om den gav den lästa texten en själ - något som han tyckte
saknades där. Denna egenskap borde inte finnas hos en fallen ängel, tänkte
prästen, och bestämde sig därför för att det ljuva i rösten, liksom hennes
och hennes följeslagares fagra yttre, nog var ett knep, en villfarelse
varmed de ville lura honom i någon sorts frestelse. Därför gav han inte upp,
utan bestämde sig för att tiga och låta henne fortsätta med sitt tal, så att
han med sitt motstånd och tålamod kunde bevisa fromhetens och dygdernas
styrka. Så hörde han henne säga:
-- Vi är beredda att låta er med egna ögon se och bilda er en egen
uppfattning, om ni vill. Vi kan ta er med oss till Eldens hav och ta er hit
tillbaka, utan att det er ummah--församling märker att ni har varit borta.
Under den gångna månaden hade prästen noga funderat på detta erbjudande
som de hade hunnit lägga fram vid det föregående besöket. Han hade då, när
besökarna givit sig av, tagit ett renande bad och försatt sig i trans av
tredje graden för att rådfråga sina ämbetsänglar, men då hade han, för andra
gången sedan han påbörjat sin träning, inte lyckats få kontakt. Enligt
reglementet innebar detta en prövning av det slag där han skulle vara
tvungen att besluta utan inblandning uppifrån. Första gången de hade låtit
honom besluta utan råd hade varit den där natten, som han mindes mycket
tydligt och med stolthet, inför Invigningen, men då hade han blivit
informerad på förhand om att han inte skulle få några råd, på grund av
Seden.
Han kände dock att ett och annat råd skulle kunna komma väl till pass i
denna situation, ehuru han inte lät sig drabbas av panik när hans konsulter
uteblev, utan tog i stället tillflykt i den kunskap som böckerna erbjöd.
Därför hade han under tiden tagit fram sitt tjänsteexemplar av den helige
Assantes "Himmelska resor", som inte bara innehöll beskrivningar av ovan-
och undervärlden, utan också goda råd om hur man skulle förfara för att
behålla sinnena intakt, i fall man erbjöds ett så sällsynt tillfälle som att
resa dit. Den helige Assante hade bevisligen företagit en sådan resa, i och
med att Kyrkan officiellt hade bekräftat hans anteckningars riktighet, och
därmed fastslagit att det inte var någon synd att skildra upplevelsen i
skrift, om detta gjordes med gott uppsåt.
Med detta i åtanke, hade Samoil bestämt sig för att inte avvisa
erbjudandet. En sådan resa skulle kunna berika hans erfarenheter och stärka
honom i tron, hade han tänkt, utan att låta sig drabbas av högmod eller
fåfänga av de möjligheter som företag av detta slag öppnade. Det kunde
kanske bli en bok av detta, eller varför inte, han kunde rentav bli ett
helgon. Medvetna strävanden efter sådana saker ansågs inte längre syndfulla
inom kyrkan, som de hade ansetts i äldre tider. Det fanns bara en sak som
han ville fråga om, upptäckte han.
-- Ja, ja, ja, men varför just mig? Varför inte en vezirkardinal? Vad
har jag...
-- Vi kan endast säga att ni har de rätta kvalifikationerna, svarade
den andra besökaren.
Samoil observerade honom noga medan den, eller han pratade, och Samoil
undrade varför han hade bestämt sig för att tänka på honom som av manligt
kön. Han viste att sådant var nonsens, eftersom änglarna inte hade något
kön, och han var helt medveten om att det inte var på grund av namnet som
han hade fått intrycket. Han hade presenterat sig som Roalfwah -- ett namn
som inte innehöll någonting könsangivande, då det var ett språkmässigt
korrekt änglanamn som endast antydde elementartillhörighet -- och varken
ängelns röst eller dess kropp uppvisade några drag som direkt kunde
betecknas som manliga. Den var inte heller mindre välskapt än den andra.
Fanns det verkligen någonting där, eller var det hans egna preferenser som
bidrog till intrycket?
Samoil kunde så mycket om vad man inom konstens och de estetiska
upplevelsernas värld kallade för predispositioner, att han visste att det
som betraktaren såg, hörde eller på annat sätt upplevde, färgades av
betraktarens egna benägenheter, och att detta präglade folks beteende även i
alldagliga situationer. Det som någon uppfattade som en hyllning, kunde av
andra uppfattas som beskyllningar eller hotelser, visste han, och han
började därför grubbla över vad det var hos honom själv som påverkade hans
egen uppfattning. Han bestämde sig för att han borde studera saken lite
närmare, medan ängeln fortsatte med sitt anförande.
-- Ni har en begåvning som vi finner relevant och värdefull. Vi kan
tyvärr inte närmare förklara detta för er, eftersom det är viktigt att ni på
egen hand blir medveten om saken. Vissa förklaringar kan verka suggestivt
och påverka ert omdöme. Vi ber er därför om att inte insistera på att få ett
svar härom av oss.
Samoil tyckte om hans språk. Den fallna ängeln talade så rent och
stilfullt, att prästen nästan kunde se varje komma och punkt i hans tal, som
om det var ett väl genomtänkt, nedskrivet tal som lästes upp av en
talangfull berättare. Var det möjligt att även rebelliska själar och andar
var försedda med en naturlig känsla för skönhet? Av deras Prospekts innehåll
att döma, verkade de fallna nästan skryta med sitt uppror mot Ordningen, som
de kallade korrumperad, och använde här och var ord som "motståndsrörelse",
"kamp mot överheten", "alternativhimmel" och liknande, som om de var dygder.
Om man utgick från denna uppochnervända moraliska uppfattning, så borde även
deras uppfattning av skönhet skilja sig från Den rätta vägens, hade prästen
tänkt, och därför kände han sig överraskad av den fallnas framförande, som
han inte så lätt kunde avfärda som en frestande illusion.
-- Vill ni följa med oss? Är ni redo? -- frågade Roalfwah och lät med
sin blick prästen förstå att det var dags för ett tydligt svar.
Fram till denna stund hade ångest varit ett tillstånd som hört det
förflutna till, för Samoils del. När dess kalla svärta började göra sig
påmind i hans maggrop, började han också minnas den sista gången han hade
haft denna upplevelse, och minnet bar honom till en avlägsen ungdom som han
hade lämnat bakom sig när han trädde in i sitt första klosters brödraskap.
Han mindes den olyckliga kärlek som nästan hade fått honom att kasta sig i
floden efter flera månader av sorg och pina, och han mindes hur broder Ollay
hade uppenbarat sig vid bron och förhindrat honom i att fullborda den mörka
avsikten. Han mindes hur han funnit sin tro i brödraskapets famn och med
tiden till och med förlåtit den kvinna som bragt honom till fördärvets rand.
Hon hade lämnat honom för en rik köpmans son, efter att ha nyttjat hans
ungdomliga styrka i den råa njutningens syfte, men allt detta var oviktigt
nu. Känslan av ångest var det enda som knöt samman denna stund med det
förflutna, och tron var det enda han behövde för att besegra den.
Det var denna tro som hade räddat hans liv och själ, och det var denna
tro som hade givit honom styrka och mod i otaliga resor till oroliga
provinser. Med dess hjälp hade han övervunnit svårigheter som få kunnat
klara sig igenom, och med dess hjälp kunde han övervinna den förlamning, som
höll på att sprida sig i hans kropp likt giftet från en slug orms bett i
nacken. När han tänkte dessa tankar, och i tanken upprepade Den Endes
trettiofyra namn, återfick han den klarhet som han höll på att förlora. Han
hade läst deras skrifter och han hade genomskådat deras bedrägliga
ytligheter. Vad vore han för präst om han lät sig skrämmas eller sin tro
rubbas av en åsyn av helvetet?
-- Ja, svarade prästen.
2


Det som genast följde efter Samoils svar är svårförklarat i ord, eftersom
det rör saker som människan inte är skapad till att förnimma, och ännu
mindre beskriva. Man kan endast antyda att det rörde sig om en förändring av
själva verkligheten omkring honom, och detta är -- sägs det -- en ännu
sällsammare upplevelse än de som uppkommer vid förändringar i ens
verklighetsuppfattning. Därför ska man inte ens försöka säga mer än att
Samoil, efter ett relativt kort, subjektivt tidsflöde befann sig i ett
segelfartyg som seglade högt ovanför marken. Han undrade inte hur det hade
kommit sig, men Ahrweedah som satt bredvid honom, förklarade ändå att
segelfartyget var en sorts kroppslig transformation av hennes frände
Roalfwah.
Som Samoil förstod det, hade Roalfwah helt enkelt antagit ett flygande
skepps skepnad för att möjliggöra resans fysikaliska moment. Han fann detta
ganska roande och intressant, men kände sig besvärad av vinterkylan som
verkade ha tilltagit kraftigt i höjderna; och när han tänkte på höjder och
tittade ner, blev han yr och kunde inte få ut ett ord av rädsla.
Ahrweedah verkade ha lagt märke till detta, eftersom hon lade sin hand
på hans hand och kom honom lite närmare, så att han inte kände sig
övergiven. Efter blott några sekunder, började Samoil känna sig varmare och
kunde på så sätt återfå kontrollen över sina sinnen och sitt mod. Innan han
återigen tittade ner för att se hur världen såg ut uppifrån, spekulerade han
över källan till Ahrweedahs kroppsvärme och den effekt som hennes beröring
hade på honom. Han undrade huruvida värmen var en yttring av den eld som de
fallnas själar brann i, och efter en stunds spekulationer kunde han inte
längre avhålla sig från att ställa frågan:
-- Hur känns det att brinna för evigt?
Ahrweedah verkade inte alls besvärad av frågan, utan såg honom i ögonen
och log med ett leende som Samoil inte kunde beteckna som annat än
oskuldsfullt.
-- Det känns... ljuvt, svarade hon och tryckte sig en smula mot honom.
Om han inte hade befunnit sig vid ett så litet skepps kant och så högt
ovanför marken, hade han antagligen avlägsnat sig från henne, men för
stunden var de där och i denna situation av beroende kunde han inte utan
vidare göra detta. Kroppslig närhet av detta slag var något som han, på
grund av föreskrifterna, till varje pris måste undvika. Föreskrifterna sade
ingenting om denna sorts kontakt med fallna änglaväsen, men han antog att en
logisk slutledning skulle leda fram till att detta i bästa fall var en
standardstyggelse.
-- Käre Samoil, sade Ahrweedah med en ganska förförisk ton, elden och
hettan som det talas om i de böcker som du läst, är ingenting annat än den
själsliga värmens essens. Den finns inom oss i elementär form, men den finns
också i människan, liksom alla andra element som livet består av. Det är den
värme som man finner i vänskapen när den behövs som mest, och det är den
hetta som man finner i kärlekens intima närhet. Människan kan sägas bestå av
lika mängder djur som ängel, och vi tror att det just är det som gör henne
speciell och utvald i Den Endes vilja.
Samoil hörde precis varje ord, men han hade vänt blicken från henne och
tvingat sig själv att titta ner, som om hans höjdskräck skulle hjälpa honom
att stå emot charmen i hennes ögon och röst.
När hans blick vandes vid de nya avstånden och proportionerna, förstod
han att de befann sig så högt över markytan att han kunde se hela Bajadistan
och de angränsande rikena. Han var välbekant med världskartorna och kunde
med lätthet urskönja hela bergskedjor och olika insjöar, och instämde i
tanken i det som geograferna påstod, nämligen att den moderna kartografin
verkligen var noggrann och vetenskaplig. Han fann denna tanketråd lite
mindre prövande och påfrestande än de trådar som började spinna när
Ahrweedah hade talat, och försökte därför hålla sig kvar där, genom att
föreställa sig hur den Stora kitteln, som rymde Lidandets ocean i vilken
världen flöt, kunde se ut. Det enda som kartograferna hade att tillgå i
deras avbildningar av dessa randföreteelser, var den helige Assantes
anteckningar. Hans "Himmelska resor" var dock stundtals så poetiska och
varierande att det inte gick att få en tydlig bild härom, utan blott en vag
föreställning om en sorts intighet och kaos, som behållare för Lidandets
ocean. Hans tankar avbröts än en gång av den fallna ängelns röst.
-- Fråga om det är något du vill veta om det du ser, sa hon och prästen
började be i sina tankar.
Han bad till Den Ende att inte låta honom frestas av en röst, samt att
öka hans klarhet, så att han aldrig glömde bort att ondskans väsen gömde sig
bakom denna demons bedrägliga skrik.
-- Om några få minuter kommer vi att ha nått så långt från världens
sammanhållande kraft att vi kan ändra existensriktning, fortsatte hon. Vi
kommer att kunna urskönja... Ahrweedah hann inte säga mer än så när Samoil
svimmade av.


3


Viskningar? Ekon? Skrik? Han kunde inte riktigt känna igen de ljud som
väckte honom.
Han såg sig omkring, och förstod att han befann sig i ett ganska enkelt
men behagligt rum, inte så olikt de klosterceller där han hade tillbragt
största delen av sitt liv. Rummet var av nästan samma storlek som cellerna,
och det röda teglet bidrog ytterligare till likheten. Skillnaden fanns
främst i... behaget. Här var det varmt och sängen var riktigt mjuk och skön.
Dessa var de första tankarna som for igenom hans huvud när han återfick
medvetandet, och precis när panikens tankegångar -- som stod i kö i hans
undermedvetna -- ville ta form, kom Ahrweedah in genom det draperi som
täckte utgången. Han kom ihåg allt som hade hänt.
-- Du svimmade av, sade hon och Samoil märkte att hon fortfarande hade
en kropp. En vacker, välbyggd kropp, vars linjer inte längre behövde några
kläder, för det var ganska hett i rummet. Det var underbart hett i rummet.
Hon log mot honom. Igen. Hon talade till honom. Igen. Denna gång
frestade hon dessutom med en uppenbarelse av köttslig, naken skönhet som han
tidigare hade hoppats slippa se. Han förstod att en del av honom liksom hade
börjat vänja sig vid frestelserna, och han försökte finna den delen, för att
tukta den med tro. "Vanan är strävandets fiende", stod det i Det godas bok,
och han fattade satsens allvar och djup på ett annat sätt än vad han gjort
förr.
-- Det fungerar inte, sade han till henne. Visa mig bara vad ni vill
visa mig, och ta mig sedan tillbaka, för jag börjar få nog.
De lämnade rummet, men Samoil hade ljugit.
Han tänkte rätt i och för sig och hade fortfarande kontroll över sina
handlingar, men hans känslor stämde inte längre överens med hans tankars
banor. Denna irrationella sida av människan kunde bli en fiende i
strävandet -- det visste han väl -- och därför hade Den Ende visat människan
barmhärtighet genom Ordet, såtillvida att endast syndfulla handlingar kunde
fördömas, emedan det inte spelade någon roll vad man kände eller tänkte;
ehuru man skulle vara mån om tankens renhet. I denna svåra stund började han
recitera högt ur Det fjärde kapitlet: "Känslor och kött är av samma stoff.
Piska dem i tanken och piska dem med läder i er hand! Låt icke dem ta
överhanden!", och väl utanför cellen såg han en egendomlig illustration av
ämnet utspelas mitt i den stora, runda salen, som brusade av viskningar,
ekon, skrik och en underbar musik som verkade komma från alla håll, utan att
förvandlas till oljud.
Nakna, kroppsliga skepnader piskade varandra inför andras åsyn på ett
podium som var omgivet av brinnande lågor.
-- Det här är en av våra eldstäder, förklarade Ahrweedah. Här uppfyller
vi de innersta behoven. Om du tittar efter, käre Samoil -- och detta viskade
hon i hans öra som hon berörde lätt med sin tunga -- så lider de inte
precis; tvärtom, de vill ha mer!
-- "Du skall se de fördömda skrika efter mer, där de står fastkedjade!"
reciterade han som svar på hennes tal.
-- Vad vill du ha? frågade Ahrweedah och gjorde en svepande rörelse med
handen, för att visa honom det som utspelades bakom varje cells
genomskinliga draperi.
Samoil såg allt, och det var mer än han kunde tåla, eftersom hans kropp
började skaka igen. Han såg nakenhet och lusta där fördömda själar, fångade
i nya kroppar, gav sig på varandra i styggelser utan slut, och oavsett vad
han än såg, verkade det ena värre än det andra. I varje cell utspelade sig
scener som övergick varje mänskligt förstånd vad gällde syndfulla
förfaranden, av ett slag som man inte ens såg i sina värsta mardrömmar.
Kvinnor och män, människor och fallna änglar; i en oändligt elak lek av
djävulska försyndelser.
Han satte sig uppgivet ner, utan att se sig om, och i villfarelsernas
förvirring märkte han knappt att han satt framför ett dukat bord, med de två
följeslagarna på var sin sida, och åt. Han stillade sin hunger med
läckerheter, medan fördömda kvinnor och män och fallna änglar tittade
vädjande och infernaliskt inbjudande på honom från alla håll. De talade till
honom.
De sa att de behövde honom som präst för att han skulle framföra deras
version. De sa att han hade det öppna sinnets stora gåva under alla lager av
prägel utifrån. De sa att detta inte var ett helvete, utan ett alternativt
paradis. De sa att deras fränder som styrde i himlasfärerna, hade brutit mot
det första direktivet när det hade sträckt ut sitt styre till att också
omfatta människorna. De sa att innebörden i Det första direktivets "Ni skall
tjäna människan" inte var att uppfostra människan till att passa högmodiga
änglars uppfattning om hur allt skulle vara, utan att det i stället handlade
om att uppfylla människans önskemål och behov.
De sa också att de stod redo att uppfylla alla hans behov och
önskningar, och att de skulle göra det oavsett om han valde deras sida eller
ej. De enda han behövde göra, var att kräva det av dem, och de skulle bli
hans undersåtar. Det skulle vara upp till Skaparen att döma om han hade
önskat fel. De sa att det var vad de var skapade till, och för varje sak de
sa, föll en sten ur en hög stenmur av hämningar som höll hans själ fången,
och han började se bortom det som synen hade uppfattat begynnelsevis.
Han såg en ändlös väv av själar som fogades samman av eld, uppgå i
större enheter genom den eviga njutningens och den allsidiga
tillfredsställelsens band, och han kände hur hans själ höll på att spricka i
bitar, i en stark tilldragelse som gjorde att ett spektrum av känslor,
upphöjda och djuriska sådana, genomströmmade hans kropp. I den smula
medvetande som fortfarande kämpade emot denna verklighetsförändring, undrade
han varifrån hans sköra, gamla kropp kunde släppa ut alla vibrationer, och
med denna smula av medvetande bad han om frälsning och lät sin vädjan
stärkas av det undermedvetnas vilda krav -- och kände sig ung igen.
Någonting hände i denna förvirring, och plötsligt kändes det som om
allting föll på plats. Det var som om något som samlats under många år i
hans kropp och själ hade runnit ut likt en underbar rännil av njutning, och
när han började återfå sitt lugn, såg han att de två följeslagarna inte
längre fanns bredvid honom. I samma stund blev han också medveten om en
rörelse under det dukade bordet och tittade därför under, för att se vad det
var. Ett fagert anlete, med vänliga ögon, stirrade fogligt tillbaka.
-- Jag heter Hazzah, sade den medan den med sin ovanligt långa tunga
slickade bort några droppar från sin haka.
Samoil förstod först inte varför varelsen hade hamnat där, men insåg
snart att han var oanständigt blottad därunder. Hazzah hade givit sig på den
intimaste delen av hans kropp.
-- Du bad och krävde, och jag uppfyllde din önskan, sade Hazzah, medan
Samoil försökte bestämma sig för huruvida den var att betrakta som av
manligt eller kvinnligt kön.
Den hade bröst som en ung kvinnas, medan ansiktet påminde om en ung
mans, men detta spelade inte längre någon roll. Ett så fagert anlete, med en
så underbar tunga i en tandlös mun, hade bitit mer än alla argument han hade
konfronterats med. Samoil var såld.
När han lyfte huvudet för att se sig om, var det inte längre för att se
huruvida någon hade bevittnat det inträffade, utan för att möta Ahrweedas
ögon. Hon stod återigen bredvid honom och mötte hans blick genom att mer
förföriskt än någonsin tidigare säga:
-- Jag kan mycket mer, och jag vill vara din slavinna.
-- Får jag också vara med? -- frågade Roalfwah och visade sin livliga
tunga, för att påminna Samoil att den dög till mer än tala skönt.
Samoil hade funnit sin himmel.




© Sam Albaniensson

?